fbpx
Rota das Emoções | Sydamerikaexperten

Resedagbok från Rota das Emoções

Under alla mina resor i Brasilien, så har jag alltid fått höra att ”Rota das Emoções” är något helt speciellt. Det är en resa på 100 mil strax söder om ekvatorn genom tre delstater i nordöstra Brasilien från São Luís till Fortaleza eller omvänt. Min resa bestod av tre huvudattraktioner: Lençóis Maranhenses, Parnaibadeltat och Jericoacoara.  ” Rota das Emoções” är en fantastisk resa med mycket sol, många stränder och sanddyner, men även en del djungelliknande platser. 

För alla som har mer tid att resa, så rekommenderas även ett stopp i Santo Amaro, Atins, Tutóia. Barra Grande och Luís Correia längs resvägen.

Jag besökte för många år sedan Ilha do Caju i Parnaibadeltat och den en gång i tiden så mysiga lilla fiskebyn Jericoacoara och jag visste att båda dessa platser är värda att besöka igen.  Däremot hade jag aldrig besökt Lençóis Maranhenses som alla brasilianare alltid talar så varmt, och jag ville gärna få reda på om det verkligen är så fantastiskt som alla påstår. 

Dag 1) Sao Luis 
Min resa började med ankomst vid midnatt till São Luís som är huvudstad i delstaten Maranhao. São Luís grundades av fransmän på sextonhundratalet och är med på Unescos världsarvslista. För min del så tog jag en taxi till det i förväg bokade flygplatshotellet Ryad Express.  Standardmässigt ganska enkelt men tryggt, en bra säng och nära flygplatsen samt så klart en bra brasiliansk frukost. Mitt första alternativ bland flygplatshotellen var Santos Dumont som vi åkte förbi. Det såg ut att hålla högre standard, men det var fullbokat. 

Lençóis Maranhenses betyder Maranhaos lakan.  Det är lätt att förstå varför det heter lakan eftersom det är ett enda stort vitt täcke med vita sanddyner över ett jättestort område. Förutom alla sanddyner så finns det även inklämt sjöar med regnvatten. Nationalparken är lika stor som halva Blekinges yta och det finns tre huvudgångar in i nationalparken: Barreirinhas,  Atins och Santo Amaro. När man frågar experter om hur länge man ska man vara där så blir svaret 10 dagar med boende på alla tre platser alternativt räcker det med sju dagar om du enbart besöker två av dem. För de som söker äventyr, så finns det en vandring tillsammans med erfarna guider genom hela Lençóis Maranhenses på tre dagar, där man bor i några av de oaser som finns.  För min del så valde jag att stanna två dagar i Barreirinhas. 

Lençóis Maranhenses kan besökas året om. Regntiden infaller normalt från januari till juni och sjöarna fylls då med vatten och landskapet blir mycket vackrare.  Månaderna juni, juli och augusti anses vara den absolut vackraste tiden.

Dag 2) Lençóis Maranhenses
Det finns ett bra system för gemensam transfer för Rota das Emocoes.  Det är både billigt och bra. De hämtar en tidigt på morgonen på stadens hotell och lämnar sedan på utvalt hotell dit man ska.  Sao Luis ligger på en ö och på vägen ut från staden står räkförsäljarna på rad och visar upp morgonens fångst. Det ser härligt ut!  Det är 25 mil till Barreirinhas och resan tar lite mer än fyra timmar. 

Jag valde att bo en liten mysig pousada som heter Paraiso dos Lençóis. Precis sådär familjär och mysig som det bara kan bli i nordöstra Brasilien. Alla är så extremt vänliga och hjälpsamma, så man nästan skäms för att be om hjälp. Dessutom bra wifi, aircondition och bra frukost.  

På eftermiddagen en verkligen högklassig utflykt i en fyrhjulsdriven jeep med säten på flaket tillsammans med chaufför, guide och ytterligare tre passagerare.  Utflykten går till Lagoa Bonito i utkanten av Lençóis Maranhenses nationalpark. 
Inledningsvis är det kö med jeepar till flotten som tar oss över floden Rio Preguiças (sengångarefloden).  Den förhållandevis stora flotten rymmer tiotalet jeepar. En motorbåt knuffar ut flotten och starka män stakar sedan flotten över till andra sidan av floden. Därefter är det en färd på cirka en timme genom det nästan öde kustskogslandskapet med typiska små träd på sandigt underlag fram till nationalparken.  Man ser fler fotbollsplaner än hus och jag undrar stilla om vilka som spelar på dessa planer. Framme vid nationalparken går vi upp för en 80 meter hög trätrappa, som är byggd för att underlätta vandringen upp till den första stora sanddynan. När man kommit upp och tittar bakåt så ser det ovanifrån väldigt vackert ut med det stora gröna täcket av restingaträd.  

Lagoa Bonito är verkligen vackert och Lençóis Maranhenses lever upp till alla förväntningar. Vart man än ser så är det sanddyner i olika storlekar i alla riktningar. Dessutom små blå sjöar med behaglig temperatur. De flesta väljer att bada i sjön Lagoa Bonita och många går långa promenader kring sanddynerna.  Sanden är hårt packad och märkligt nog så är sanden inte så varm. Ibland på stränder så bränner man fötterna av sandens värme, men här har det en behaglig temperatur. Enligt vår guide så beror det på att sanden är absolut kritvit och stöter bort värmen!  I solnedgången samlas de flesta på toppen av sanddynan för att se färgspektaklet när solen går ned. Vi är endast trettiomil söder om ekvatorn så solen går ned punktligt vid sextiden året om. 

Dag 3) Lençóis Maranhenses
Utflykt på morgonen med snabbgående motorbåt på floden Rio Preguiças Det är fem mils båtresa till kusten med besök på det som kallas Pequenos Lençóis (de små lakanen) och det är stopp planerade med båten i Vassouras, Mandacaru och Caburé.  Inledningsvis så är det en nästan djungelliknande färd innan vi kommer fram till första stoppet som är Vassouras (kvastar).  Här vimlar det av små kapucinapor som vet att de kommer att matas trots att det är förbjudet. Alla fotograferar och en del blir överraskade av de snabba aporna. Bakom den lilla restaurangen fortsätter sanddynerna. Det är vackert och även dessa går att bestiga. men det är inte lika många sanddyner här som de vid Lagoa Bonita. Det fiunns även här en sjö med regnvatten att bada i.

Nästa stopp är Mandacaru som är en mycket liten by med en stor fyr, glassförsäljning (pröva Acaiglassen) samt försäljning av sockerörsbrännvin.  Mandacaru är en sorts kaktus så förmodligen går det att köpa sprit tillverkad på kaktus också. Vart man än kommer i Brasilien – på alla möjliga och omöjliga platser – så stöter man på fenomenet Flamengo. Här i en liten by med femtiohus som endast kan nås med båt och som ligger över 300 mil från Rio, så har en familj målat sitt hus i fotbollslaget Flamengos färger.

Nästa stopp är den lilla byn Caburé (en sorts uggla) som har strand både mot floden och mot Atlanten. De flesta passar på att bada både i havet och i floden. Det är dags för lunch. Här finns några restauranger och vi är några resenärer som delar på grillad fisk med nyfångade räkor som förrätt. Obeskrivligt gott.

Efter utflykten så är det samma motorbåtsfärd tillbaka till Barreirinhas och transfern tillbaka till hotellet fungerar perfekt.

Barreirinhas är trevligt på kvällen. Det är ännu inte högsäsong, men det är väldigt mycket folk ute. Parallellt utmed floden ligger ett trevligt restaurangområde och de flesta restaurangerna har levande musik. 

Dag 4) Överflygning av Lençóis Maranhenses och Parnaibadeltat
Tidig väckning och en kort transport till den lokala flygplatsen för att i ett litet flygplan göra en överflygning av Lençóis MaranhensesFörutom piloten så är det jag och ett brasilianskt par i planet. Själva överflygningen varar i en halvtimme. Det tar cirka tio minuter till Lençóis Maranhenses och sedan flyger vi över stora delar av LençóisMaranhenses under tio minuter och sedan tar det tio minuter tillbaka, så hela utflykten från hotellet tog bara lite mer än en timme.  Det är ett helt annat perspektiv från luften och jag inser hur stort Lençóis Maranhenses är. Atlanten och fiskebyn Caburé skymtas långt bort vid kusten men vi har valt rutten att flyg inåt Lençóis Maranhenses och över Lagoa Bonito och många andra sjöar. Det är verkligen vackert men jag vill inte påstå att det ser ut som ett vitt lakan, för nu när regntiden precis slutat så det är väldigt många sjöar inbäddade mellan sanddynerna. Jag är glad att jag kostade på mig att även se Lençóis Maranhenses från detta perspektiv och det är  dessutom lite spännande att flyga i ett litet plan och göra en överflygning. 

Efter frukost så är det dags att lämna Barreirinhas och fortsätta till Parnaiba i delstaten Piaui. Det är lite mer än 18 mil och tar tre timmar.  Parnaiba är dels namnet på en liten och trevlig stad och dels namnet på en 1450 km lång flod som flyter ut i det som är världens tredje största delta med mer än 70 öar.  Det är ett mycket omväxlande och vackert landskap med allt från ren djungel, igarapes d.v.s smala kanaler, mangroveträsk till sanddyner och sötvattenslagun.

Efter snabb incheckning på Arrey Hotel så direkt vidare till Porto de Tatus (bältdjurens hamn) som ligger på ön Ilha Grande. Jag hinner snabbt få i mig en god hemlagad krabblunch i en liten restaurang innan utflykten Revoada dos Guarás (Ibisfåglarna svärmar) börjar. Utflyktsgruppen består av elva personer som är turister från andra delar av Brasilien. Det är en lång resa och vi åker länge på floden och passerar då och då genom på djungelliknande små smala kanaler. Till slut gör vi ett stopp vid Morro de Meio (det halva berget), som har den största sanddynan i området. Återigen så är det enormt vackert och det är fortfarande kul att klättra upp på och vandra runt på sanddynan. Efteråt så är det skönt att ta ett svalkande dopp i floden. I området har det även samlats många privata båtar och de flesta spelar i typisk brasiliansk stil musik på full volym. 

Utflyktens höjdpunkt är ett mycket vackert skådespel i solnedgången. Tusentals röda Ibisfåglar som spenderat dagen på annat håll återvänder i smågrupper och slår sig ned på en liten ö, som inte är mycket större än en svensk villatomt. Ett femtontal båtar ligger på behörigt avstånd medan fåglarna anländer i mindre grupper. De första tar några extra varv och fortsätter sedan vidare. Till slut slår de sig ned i träden och under cirka tjugo minuter formligen väller det in röda ibisfåglar tills alla öns träd till slut är helt fullproppade med dem och lyser rött. Detta händer varje dag året om och är verkligen ett minne för livet. Jag var här för 22 år sedan och ville gärna se det igen.

Klockan hinner bli åtta innan jag är tillbaka på hotellet och då kommer en sådan där oväntad positiv överraskning som ibland händer på resor. Eftersom det varit en lång dag, så beställde jag med hjälp av hotellreceptionen en pizza med räkor. Det visade sig vara en pizza med stora nyfångade smakfyllda räkor och blev en perfekt avslutning på ännu en lång och innehållsrik dag.

Dag 5) Jericoacoara 
Återigen en tidig avresa med minibuss. Denna transfern är en kombination av transport och utflykt. Det är cirka 22 mils resa till Jericoacoara plus att vi gör en avstickare upp till kusten och Barra Grande. Efter sju mils resa gör vi en halvtimmes paus i Barra Grande med möjlighet att äta frukost på det lokala bageriet. Tid ges även för att hinna se Barra Grande som är ett paradis för kitesurfare och som många tror ska bli ”det nya Jericoacoara” och nästa populära destination inom några år.

Därefter går färden vidare till Jijoca de Jericoacoara. Det är den plats man normalt byter från vanlig bil eller buss till beachbuggy, fyrhjulsdriven jeep eller jardinera –  den för området speciella lilla lastbilen med bekväma sittplatser på flaket. Vi ett fyratimmars stopp vid paradissjön Lagoa do Paraíso som är en plats avsedd för bad och nöje. Det är fantastiskt vackert vid sjön och mycket avkopplande med bekväma stolar och inte så mycket folk. Gruppen får tillgång till ett låsbart rum för ombyte och väskan kan förvaras tryggt i receptionen.  Lunchen bestod av lagosta (hummer). Man skulle kunna tro att den skulle vara dyr på ett lite avskilt ställe, men tvärtom. Den kostade mindre än 60 kr och var otroligt god.

På eftermiddagen fortsätter färden i cirka 40 minuter över sanddynerna till den mysiga byn Jericoacoara, som i folkmun kallas för Jeri – det uttalas scherí. Jericoacoara är inte så stort och består av fem mindre parallella sandvägar med smala gångpassager mellan vägarna. Det är verkligen charmigt med dessa sandvägar och en by helt utan asfalt.  

Det finns en strand centralt i byn, men många väljer ofta att spendera några av dagarna i Jeri med att göra utflykt med beachbuggy till andra stränder och sjöar. I solnedgången samlas av tradition alltid mycket folk på den stora sanddynan strax utanför byn, för att se när solen går ned i Atlanten. Numera betalar alla besökare en turistskatt på cirka 50 kr för att komma in i Jericoacoara. Fyllda 60 år och under 12 år slipper betala. 

Givetvis går jag liksom många andra för att se solnedgången från den stora sanddynan.  Sanden har förflyttat sig sedan jag var här för snart tjugo år sedan och sanddynan är mindre än den var då.  Många är vi som sitter där och tittar på färgspektaklet tills solen slutligen gått ned.  På kvällen dyker drinkförsäljarna upp med sina vagnar och det finns många tropiska fruktdrinkar att pröva. 

Efter mörkrets inbrott så har de flesta restaurangerna levande musik – oftast forro som är så populär överallt i nordöstra Brasilien.  I Jericoacoara finns många restauranger med hög klass, men även om jag går på en bättre restaurang så hamnar notan för en hummer på mindre än 120 kr. 

Det finns inga stora hotell Jericoacoara, men det finns många hotell med hög standard och många budgethotell med som håller acceptabel standard.  Hotel Jeri var prisvärt och höll helt acceptabel standard. Alla hotell har numera både bra wifi och gratis wifi och i Brasilien är frukosten alltid bra.  

Vi har sålt många resor till Jericoacoara genom årens lopp och jag kan konstatera att den passar alla våra pensionärer som vill ha det lugnt och skönt, alla de som normalt rör sig på Stureplan och även backpackers med liten budget.

Dag 6) Jericoacoara och Fortaleza
Jag går en förmiddagspromenad till ”Pedra Furada” som är en märklig stor sten i havet som har ett stort hål i mitten.  Det är cirka två km dit och en skön promenad med mycket gående både upp och ned innan jag är framme.  Många har samlats för att fotograferas i hålet. 

Efter lunch går färden vidare de 30 milen till Fortaleza.  Vi åker en fyrhjulsdriven jeep hela vägen och när vi kommit ut från sanddynerna så stannar han och fyller på med mer luft i däcken. 

Fortaleza är en storstad med områdena Iracema och Meireles, där höga hotell kantar strandavenyn. Jag bodde mitt i Merieles på Hotel Luizeros som är ett mycket bra hotell med bästa läget. Det är inte alls charmigt men håller hög standard och är ett typiskt hotell för affärsresenärer. På den långa strandpromenaden utanför är det mycket folk på kvällen när lokalbefolkningen går sina kvällspromenader.  Fortaleza är en stor turistort och de flesta som bor i Fortaleza gör utflykter på dagarna för att sedan på kvällen ta del av Fortalezas kvällsliv t.ex. på Pirata som gjort en stor grej av att varje måndag ha ” världens galnaste måndag”. Tyvärr stängde alla restauranger tidigt på grund av coronapandemin.

Sammanfattningsvis kan jag säga att detta verkligen är en fantastisk resa och jag gör gärna om den nästa år igen.  Visserligen är engelskkunskaperna dåliga men det kompenseras med råge av att befolkningen är så enormt hjälpsamma.  Allt är mycket personligt och det är så långt det går att komma från massturism. Hotellen är små och all personal är extremt vänliga. Säkerheten på de små orterna längs Rota das Emocoes” är mycket hög och det går alldeles utmärkt att vandra hem själv sent på natten. 

Beträffande corona så var det mycket folk längs Rota das Emocoes, men det kändes aldrig otryggt. 

Alla möts av säkerhetstänkande på hotell, transfers och restauranger. Överallt finns det handsprit lättillgängligt och det är lätt att hålla avstånd och på många ställen kontrolleras det om man har feber. 


Dela detta inlägg

Share on facebook
Share on twitter
Share on linkedin
Share on email

Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida.